Min tes Rosa Imperialism ingår i en antologi med tanke på rfsl's 60-års jubileum förra året. Antologin Över Regnbågen (Atlas) går att beställa
här.
Ann Charlott Altstadt uppmärksammade min text i Aftonbladet med orden:
" I essän "Rosa Imperialism - En rapport från Mellanöstern" ifrågasätter han gayrörelsens strävan efter att exportera sina normer till kulturer där människor inte har en aning om att de måste ha en särskild identitet bara för att de vill ligga med någon av samma kön."
Sexton forskare och aktivister, journalister och kulturarbetare berättar om vikten av att spränga gränserna för synen på kön och den godkända sexualiteten. Det handlar om rätten till fettet och hiv i verkligheten, vaginaaktivism och födelsen av en svensk queers of color-rörelse, barnfixering, straight acting-kultur och mötet med hat - om normbrytande som livsstil och för att man inte har något att förlora.
Över regnbågen är en temperaturtagning på den svenska hbt-rörelsen när RFSL fyller 60 år. Den ger en översikt över de frågeställningar som varit bärande under det senaste årtiondet.
Man kan kalla denna text ett avslut på en trevande början. Jag kommer att treva vidare och försöka förstå. Denna början till resa har bidragit till ett uppvaknande med att förstå; makt, vithet och nedärvda koloniala "sanningar".
Rosaimperialism
Västlig hbtq-kultur är fylld av historier om Mellanöstern. Vi har sägner från den nedärvda sexuella orientalismen om den hemliga och syndiga orienten med potenta araber villiga till samsex. Dessa sägner konsumeras parallellt med flyktingpolitikens historier om hbt-flyktingar från Mellanöstern som riskerar förföljelse i sina hemländer på grund av sin sexualitet eller könsöverskridande identitet. Min egen fascination drev mig till att börja studera arabiska för att senare bosätta mig i Mellanöstern för att försöka förstå och problematisera synen på denna region.
I takt med globaliseringen har alla möten mellan aktörer i Väst och Mellanöstern ökat. Mellanöstern har sedan länge varit en viktig partner för Väst på grund av oljefyndigheter och strategiska positioner mellan tre kontinenter, men på senare tid växer också marknaden för hbt-samhället genom en ökad gayturism och Västs vilja att medverka för ”arabens sexuella frigörelse”. Sexualpolitik och västerländska värderingar ska implementeras och marknadsföras för att frigöra ”den andra”, samtidigt som den magiska orienten ska bestå för att tillgodose vårt behov av exotism.
För väst har Mellanöstern sedan länge stått för sex, lust och dekadens. Genom konsten och litteraturen har arabens sexliv problematiserats, kommodifierats och blivit spegeln vi i Väst vill se in i och skapa bilden av en motsats till det ”upplysta”, ”civiliserade” Väst. Under 1800-talet var bilden av araben som dekadent den bild som skapade en mer upplyst, dygdig europé för att i slutet av 1900-talet ändras till en bild av en plats präglad av bakåtsträvande och ofrihet, allt för att påvisa vår frihet.
I början på 70-talet gav den ungerska antropologen Raphael Patai ut boken ”The Arab Mind” för första gången. Ett kapitel är tillägnat arabens syn på sexualitet, där Patai beskriver hur den är baserad på skam och förtryck. Boken har kommit i nytryck många gånger om, senast 2007. Samtidigt som boken problematiserar den sexuellt förtryckta araben får beskrivningarna tjäna ett syfte. Efter 11 september och USA:s krig mot terrorismen blev ”The Arab Mind” den bok som USA:s militär använde för att ”lära sig” hur araben tänker, och tjänade som inspiration till de olika tortyrmetoderna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak. Journalisten Seymour Hersh skrev en uppmärksammad artikel i The New Yorker 2004 om kriget i Irak, där han beskriver boken som de neokonservativas bibel i USA. Den är också flitigt citerad på olika högerpopulistiska bloggar när det gäller mer ”pålitlig” kunskap om araben. Det är inte svårt att hålla med om kritiken som boken mött, från en mängd intellektuella världen över för att vara rasistisk och att stereotypiserande.
Detta behov i Väst- att stereotypisera den arabiske mannens sexualitet- tar den palestinske professorn i modern arabisk politik Joseph A Massad på Columbia University upp i sin bok ”Desiring Arabs” från 2007. Likt ”Orientalism” av Edward Said, handlar den om det motsatsförhållande som Väst har skapat av Öst men ”Desiring Arabs” koncentrerar sig på sexualiteten. Napoleons invasion av Egypten 1798 kan man kalla startskottet för Västs nutida intresse i regionen. I takt med att det Ottomanska riket började falla sönder, började England och Frankrike mer och mer aggressivt investera i regionen som sedermera skulle leda till deras kolonisering av Mellanöstern. Med denna kolonisering inleddes den uppfostran av en region som präglar västlig historieskrivning än idag. Då beskrevs araben som sexuellt dekadent som behövde uppfostras i civiliserad samt moralisk kristen europeisk anda. I och med skapandet av de sexuella etiketterna, homo och hetero, i Europa under 1800-talet skulle dessa etiketter även användas för att dela upp befolkningen i Mellanöstern i friska och sjuka beteenden. Den alltid existerande samsexkulturen gick från att ha varit något som existerade bakom lyckta dörrar, till att nu tas ut i ljuset och bedömas. Mot slutet av 1900-talet och i takt med att olika västliga gayorganisationer formulerade sig alltmer utifrån assimilationstanken började rättigheter krävas utifrån tanken om ”lika villkor”. En tanke som kräver en politik där man formulerar sig utifrån att söka tillgång till det som ”den stora massan vill”, som äktenskapsfrågan, frågor kring familj och barn. Genom att fokusera på dessa frågor blir bilden också stark av en dygdig rörelse samtidigt som tendensen att se andra frågor och rörelser med större distans och ”dom där borta” som sexuellt bakåtsträvande och i behov av ”vår” västliga hjälp.
Under hösten 2010 arrangerades ett stort symposium i Beirut av IGLTA (International Gay & Lesbian Travel Association) som har skaffat sig en ambassadör i Libanon. Gayturister från USA och Canada kom tillsammans med Beirutborna för att lyssna på talare både från IGLTA och inhemska organisationer och aktivister. Många deltagare från Väst framhöll alla fördelar med gayresor som skulle påskynda processen för sexuell frihet. När en deltagare från en libanesisk gayorganisation frågade på vilket sätt, blev svaret; ”Genom vår synlighet.” Denna synlighet menade de västliga deltagarna skulle kunna bli en katalysator för den inhemska frigörelsen. Många problematiserade denna synlighet som att västerländska turister kommer till Mellanöstern och lär infödingarna att vara gay. Joseph A Massad förklarar sin syn så här i en intervju med nättidningen ”Dialogues On Civilization”:
”Målet för den amerikanska och västeuropeiska ’gayinternationalen’ är att skapa en värld som sin egen avbild. Det är ett parti som inte nöjer sig med att stanna vid sin egen institutionalisering av ett binärt system som endast tillåter hetero-homo och som kräver att alla är endera bögar, lesbiska eller heterosexuella. Det är alltid så denna kamp för frigörelse formuleras.”
Intervjun fortsätter med Massads redogörelse för hur den internationella gayrörelsen inte bara vägrar lära av den grupp den säger sig försvara utan också ska lära ”dom”. Detta trots att man kan konstatera att människor generellt inte etiketterar sig sexuellt i Mellanöstern förutom i vissa storstäder och i en liten del av det översta klasskiktet.
Efter Napoleons invasion och den kapplöpning som började ske mellan Europa och Mellanöstern, skulle böcker, manualer och dokument från Europa översättas till arabiska. I denna process kan man säga att den nutida standardarabiskan började formas. Homosexualitet översattes till ”al-jinsiyya al-mithliyya” som betyder ”samsex”, när den – oftast – homofoba litteratur från Frankrike och England som tog upp sexualitet skulle översättas. Men även om ord finns i ordböckerna används det inte på gatan. Med detta måste vi förstå att standardarabiskan som man lär ut i skolorna, och som litteratur och medierna använder sig av, inte är det språk man talar hemma. Arabiskan har en mängd olika dialekter där språket inte bara skiljer sig från land till land utan också mellan olika regioner i landet. Många av dessa ”fina” europeiska ord översatta till arabiska återfinns alltså endast i böcker; på gatan väljer man att arabisera de franska eller engelska orden. De ord som används i det dagliga språkbruket för att benämna en annorlunda sexualitet är de gamla skällsorden som få vill bli förknippade med. Sex anses också många gånger vara en privatsak, något som sker bakom stängda dörrar och som är långtifrån en grund för en livsstil vare sig man är homosexuell eller heterosexuell.
Gayresor till Mellanöstern har blivit en begynnande trend de senare åren. Många gayaktivister i Mellanöstern menar att detta är en effekt av gayrättigheternas framfart i Väst och att sexuell frihet har blivit Västs stora mätinstrument för att kunna etikettera ett land som liberalt och civiliserat och i och med det som en värdig medspelare. Med pengarna och den status som gayturismen inbringar har vissa länder, som Libanon, Marocko och Egypten, på senare år börjat öppna upp sina gränser för gayturister i högre grad. Men många kritiker menar att de sexuella friheter som turisterna upplever är villkorade och inte skapar något frihetligt utrymme för befolkningen. Och den goodwill som gayreseföretagen målar upp i slutändan enbart handlar om att tjäna pengar. För parallellt med att vi i Väst ”bryr” oss om det förtryck som sker i Mellanöstern är det just det förtrycket vi vill konsumera när vi åker till Mellanöstern och träffar ”exotiska araber”.
Vid ett möte på en av Beiruts gaybarer träffar jag en kansler från Australiens ambassad i Kairo. Han framhåller just Beiruts mer liberala framtoning med att det är enklare att ha sex här. Han förklarar förtjust hur han en gång gick ner till Beiruts strandpromenad och hade sex med fem syriska arbetare. Termen ”syrisk arbetare” i Libanon betyder oftast en fattig man från Syrien, som i avsaknad av övriga rättigheter arbetar med jobb som den större delen av den libanesiska befolkningen inte vill utföra. I Kairo skedde samma typ av möten mer i smyg, berättar kanslern. Min vän Elias som äger baren och hörde vårt samtal påpekar ironiskt bakom hans rygg:
”Det är delvis på grund av dessa bögar från ambassaderna som vi har fått ett lite öppnare klimat. Men det är en öppenhet som sträcker sig till möjligheten att öppna barer och klubbar som riktar sig till gaypubliken.”
Den sexuella orientalismen som vi gärna konsumerar reproduceras ständigt i litteratur utgiven under rubriken ”Gay and Lesbian Studies”. Boken ”Sex Among Males in Muslim Societies” av Arno Schmitt och Jehoda Sofer från 1992 tar upp och problematiserar araben och sexualiteten. Man får bland annat lära sig att den förstfödda sonen är mindre benägen att bli påsatt än hans yngre bröder, och efter en genomläsning liknar denna bok mer en samling sexnoveller eller en guidebok för västerländska män över hur det går till att ha sex med desperata män i Mellanöstern. Framför allt bidrar den till att kollektivisera en identitet och göra den olik ”oss”, vi ska få veta hur ”vi” är genom att någon berättar hur ”vi” inte är. Det verkar som om vår västhjälp ska frigöra Mellanöstern men bara till en viss gräns, vi vill ändå ha kvar den exotiska och kommodifierade orienten som vi gärna konsumerar via litteratur och i resor.
Jag ställdes själv inför min egen sexuella orientalism och ignorans inför att förstå andra sätt att leva ut och definiera en sexualitet, när jag just hade kommit till Mellanöstern. Mahmood och Farhad var två män som jag träffade på nätet i början av min vistelse i Syrien. Mahmood, kom från överklassen, och jobbade inom turism, pratade perfekt engelska och etiketterade sig som gay. Farhad, kom från arbetarklassen, tillverkade och sålde tekannor på marknaden i Syriens huvudstad Damaskus och pratade bara arabiska. Båda var gifta, hade familj och ägnade sig åt samkönat sex vid sidan av sitt äktenskap.
Mahmod var den jag träffade först eftersom jag inte kunde kommunicera med Farhad. Han berättade att han insåg att han var gay när han gick på college. När hans mamma ville gifta bort honom fick han panik och ville fly till en morbror i Europa. Flykten blev aldrig av och Mahmod tvingades gifta sig. Han ”höll nere på gaylivet under tiden barnen var små” men med tiden kände han att han inte kunde förneka den han var.
”Jag lever mitt liv 90–10. Nittio procent av tiden är jag med min familj som jag älskar. Tio procent har jag mina gayromanser.”
Samtidigt som Mahmods liv inneburit att han fått försaka möjligheten att leva ut sin sexualitet öppet i samhället har hans privilegierade position inneburit att han haft ”råd” att vara gay på ett sätt som de flesta andra saknar. Hans klasstillhörighet gav ekonomisk möjlighet att resa till Europa och ta del av västerländskt gayliv. Hans liv, så som det ser ut nu, är ändå något han var nöjd med.
När jag äntligen tog mod till mig för att träffa Farhad, med mina förbättrade arabiska kunskaper, skedde dejten i hans lilla verkstad. Vi drack te och pratade om hans familj och hur han hade lärt sig att hamra fram tekannor i koppar. Till skillnad från Mahmod pratade inte Farhad om sin sexualitet som en livsstil men eftersom vår dejt skedde genom ett gaynätverk på internet var jag tvungen att fråga hur han fick ihop det hela. Han tittade frågande på mig. Han kunde möjligtvis gå med på att kalla sig bisexuell, men hans sexualitet var inte i fokus. Han hade ingen traumatisk komma ut-historia att bjuda på. Hans sexualitet handlade inte om politiska rättigheter utan kroppslig njutning, sa han. Hans sexualitet var hans privatsak. Det var genom dessa möten jag började problematisera de förenklade bilder som vi har skapat av araben.
Mitt möte med Ali, i en av parkerna i Damaskus som är en knytpunkt för män som har sex med män, var mötet som fick mig att börja ifrågasätta min egen fixering vid att etikettera på allvar. Vi samtalade, tycke uppstod och vi bytte nummer. Jag var osäker på hans intentioner, för såvitt jag ”visste” ville de ju bara ha sex. Jag förbryllades över att varje morgon när jag visste att han var vid morgonbönen få ett kärleks-sms. När vi hade vår nästa dejt så var jag tvungen att veta vad han ”var”.
”Anta Mithli”? ( Är du bög?)
”Sho”? ( Vad?)
”Yani, anta mithli? Bthab shabab”? ( Jag menar, är du bög? Gillar du killar?)
”Bahab shabab wa banat”? ( Jag gillar tjejer och killar.)
”Ahh anta bi-sexual, yani” . ( Du menar att du är bisexuell.)
“Sho? Bahab shabab wa banat”. ( Vadå? Jag gillar tjejer och killar)
Skamset tog jag bort mina post-it lappar och började skratta för mig själv. I början hade han irriterat mig och jag hade självklart dömt ut honom som någon som lever i förnekelse över vad han är. Nu upplevde jag honom som någon som fick mig att se min egen fixering. Varför var jag tvungen att beteckna vad han var? Varför kunde jag inte bara njuta av de vackra kärleks-sms:en utan att veta vilken nisch han så tvunget skulle tillhöra enligt mig? Tog jag inte hans förälskelse på allvar om jag inte kunde etikettera honom?
”Ni tar med er regnbågen hit och vill lära oss att använda den”, svarar Anthony Rizk, gayaktivist i Libanon, på min fråga om hur han ser på den västliga närvaron av gaykultur i Mellanöstern. Han berättar vidare att bara för att det har fungerat på ett visst ställe så behöver det inte betyda att det kommer fungera likadant på ett annat. De västliga symbolerna kan ibland kännas som tvång. Västs fixering vid att komma ut och synliggöra sexualiteten kan stressa många ungdomar här, berättar han.
”När vi möter unga personer trycker vissa av oss aktivister mycket på att du är bra som du är”, fortsätter han. ”Du behöver inte sätta upp en regnbågsflagga utanför din dörr. De flesta av oss vet inte vad regnbågen står för i alla fall, den har istället blivit en vara från Väst som vi konsumerar.”
När jag undrar om det går att bygga allianser och nätverk utan att trycka på berättar han om samtal de ofta fört kring hur man ska använda begrepp som hbtq. I och med att frågor kring sexuell frihet är i fokus för deras arbete så ingår också heterosexuella kvinnor självklart i arbetet. Han anser att inramningen och det som definieras som hbtq-frågor, inte nödvändigtvis är det bästa sättet att arbeta på.
”Jag hoppas på ett utbrytande ur ramarna så att folk här börjar arbeta på grundtanken om att ett sexuellt tryggare samhälle med hälsosamma individer alltid måste omfatta ett arbete för alla, istället för att bara frigöra sig själva, sin egen ’grupp’. En frigörelse som arbetar utifrån ett så individuellt perspektiv som i Västs gaykretsar kräver en ekonomisk plattform som bara en väldigt liten del av Libanons befolkning har tillgång till”, säger Anthony.
Jag möter Charbal som är född i Libanon men har bott i flera länder i Mellanöstern. Han jobbar som utvecklare och kallar sig pragmatisk aktivist. Med det menar han att han inte etiketterar sig som gayaktivist, hans aktivism pågår på flera plan där också gayrättigheter ingår. På min fråga om han har känt en upptrappning från västerländska gayorganisationer i regionen svarar han:
”Efter 11 september och Västs krig mot terrorismen kände jag av gayorganisationer från väst ökade vilja att frigöra ’den stackars araben’. Framför allt under upptrappningen av Irak-kriget 2003, när jag studerade i Brighton. Det jag framför allt såg var gayorganisationer med en majoritet av vita män som mer högljutt började lobba för arabens frigörelse.” Samtidigt som Charbal noterade en ökande lobbying såg han också den växande islamofobin inom gaysamhället i England. Efter 11 september blev homofob synonymt med muslimer, påpekar han. Charbal, som själv är född kristen men kallar sig antireligiös, blev frustrerad över det förenklade sambandet eftersom han känner väl till hur utbredd homofobin också är i de kristna samhällena i regionen.
”Det känns som om den västliga kunskapen om homofobi är så ensidigt koncentrerad till religion när det kommer till Mellanöstern. Genom ett sådant generaliserande glömmer vi att det är ett globalt fenomen och inte specifikt kopplat till en region.”
Han har märkt hur västlig press kan påverka lokala gaysamhällen negativt i till exempel Egypten och Jordanien där han arbetat med olika organisationer inom området mänskliga rättigheter. Efter 11 september såg han samma stegring av homosexuella i dessa organisationer, som mer ljudligt började förespråka ett frigörande av de ”lokala” gaysamhällena. Men han såg en bristande förståelse i kulturer, genom att projicera det västliga fenomenet synlighet på dessa grupper och en oförståelse för olika sätt att formulera förändring och politik.
”De västliga organisationernas kunskap om frigörelse och hbt är så fokuserat på synlighet. Den stora indikatorn på framgång för en NGO från väst är ofta antalet ’komma ut-berättelser’, som om synlighet är den enda indikatorn för ett mer öppet samhälle.” Bland de olika sätt att arbeta som organisation för frigörelse och rättigheter nämner Charbal en gräsrotsrörelse i Libanon som heter Laique Pride. Det är en organisation som består av olika kön och sexualiteter. De arbetar bland annat för en helt sekulär stat och möjligheter till civiläktenskap. Inbakat i dessa krav finns också arbetet med rättigheter som skulle gynna ett hbtq-samhälle. Under våren 2010 genomfördes en demonstration där tusentals människor anslöt sig från alla delar av samhället. En vän till Charbal kysste sin pojkvän och det fastnade på bild. Internationell media fokuserade på denna kyss och skrev om den som ”den första offentliga gaykyssen i arabvärlden” och verkade glömma vad hela rörelsens arbete handlade om.
”Handlar allt om att kyssas offentligt?” frågar sig Charbal. ”Det finns många andra saker som måste göras och som är viktigare. Att kyssas offentligt leder inte per automatik till frigörelse”, avslutar han.
Under mina föreläsningar och samtal jag haft i Sverige, genom mitt arbete med att lära mig, och de som vill, att hitta fler källor till kunskap om Mellanöstern, märker jag hur mycket ”kunskap” som många redan anser sig ha. Många gånger finns inga frågor utan istället påståenden som ska förklaras i samtalen. Det är som om många inte anser sig behöva vara nyfikna när det kommer till regionen för att man redan anser sig ha svaren. Kanske blir vi dagligen så pumpade med information på ett eller annat sätt att frågor och nya eller andra källor och berättelser tycks överflödiga.
Under de snart två åren som jag vistats i denna region har jag arbetat med min egen och andras västliga självgodhet när det kommer till ”lösningen” på Mellanösterns problem. Genom min vänskap med aktivister och människor som har samkönat sex ofta utan att koppla detta till ett arbete med politiska rättigheter har jag lärt mig att ifrågasätta nyckelord som har varit självklart goda för mig. Ord som ”komma ut”, ”regnbåge” och ”Pride” är inte lika självklara som möjlighet till frälsning för ”mänskligheten” och inte alltid det som utmärker ett arbete för att vara en ”fri individ” med kapacitet att förverkliga sig själv. Med detta menar jag inte att de förföljelser och brott som begås mot människor som överskrider heterosexualitetens gränser eller inte passerar och stöts ut på grundval av att de är könsöverskridande inte existerar också i Mellanöstern. Lagar används fortfarande ofta till hbtq-samhällets nackdel i större delen av Mellanöstern. Men vi måste söka en bredare kunskap om hur sexualiteter och könsöverskridande hotar och förtrycks, hur detta nämns och uttrycks i Mellanöstern, och i vilka kontexter brott begås. Denna kunskap borde till exempel Migrationsverket ha i mycket högre grad för att förstå bättre hur förföljelser kan se ut.
Detta gäller alla som tar till sig information om ”dom andra” i Mellanöstern. När vi läser om avrättningar av ”homosexuella” utförda av shiamuslimska miliser i Basra i södra Irak måste vi titta mer på kontexten, som är en väldigt fattig region där majoriteten är shiamuslimer, där unga, fattiga och frustrerade män ser sin region falla sönder inför ett yttre hot. Milis utnyttjar dessa aggressiva krafter till att inte bara systematiskt förfölja och mörda ”bögar”, utan alla som anses annorlunda eller avvikande till exempel kristna, sunnimuslimer och kvinnor som inte följer den lokala moraliska koden. Att kalla detta för ännu ett bevis på muslimens homofobi är farligt förenklat. I slutändan handlar det om vår rädsla för det annorlunda. När vi svepande beskriver Mellanöstern med vår nedärvda kolonialistiska kunskap medverkar vi indirekt till ett fortsatt förtryck mot det som nu anses annorlunda i Sverige, det vill säga muslimen. Som etiketterad bög med en viss erfarenhet av förtryck och utanförskap är jag redo att ge upp regnbågsflaggan i takt med att den kommit att symbolisera något som gör mig ”bättre och finare” på bekostnad av ”den andra”, det vill säga den annorlunda.
A of Arabia
